torsdag 9 april 2015

Katten Cleo - Helen Brown


Helen Brown såg sig inte som en kattmänniska, men gick med på att skaffa en kattunge till sin son Sam. Han valde ut en liten svart honkatt och döpte henne till Cleo. En vecka senare omkom Sam i en trafikolycka, och familjen hamnar i total kris. Alla tankar på katter var borta, det fanns ingen mening med att ta sig an en kattunge när Sam inte fanns längre. Men katten dök upp, Sams lillebror Rob vädjade om att få behålla henne, och Helen gav med sig. Katten Cleo fick stanna.
Snabbt fick katten en viktig roll i familjen. Hennes galna men ömsinta personlighet kunde få dem att skratta igen, något som hade verkat omöjligt.
Jag är ju väldigt intresserad av djur. Med väldigt menar jag att jag är mer eller mindre besatt av dem. Därför kan jag inte motstå att läsa en sån här bok när den kommer i min väg. Och visst är det en fin berättelse om hur mycket ett husdjur kan påverka människor, och det är fint att läsa om Cleo, men boken har lite för stort fokus på Helen själv. Det finns dessutom en del detaljer som verkligen stör mig: dels hur Helen är så otroligt snabb att döma andra på ett rent osmakligt sätt. Hon tror att barnen i Robs skola är "känslomässigt störda" och därför kommer att mobba honom - innan han ens har satt sin fot där. Grannkvinnan är snygg och smal "alltså korkad, ingen jag ville umgå med". Ett familjefoto av människor hon aldrig har träffat visar att människorna är perfekta "ingen är tjock, homosexell eller har en personlighetsstörning". Hon kan alltså se direkt om någon är gay eller har en psykisk sjukdom? På ett foto? Ok... Det andra störande var att det förekommer en del översättningsmissar (tror jag?). Det låter iallafall väldigt konstigt när Helens man är beredd att "renovera renoveringen". Jag saknade också en bild på Cleo. Det känns märkligt att ha en bild på en ranom kattunge som inte ens har rätt ögonfärg på omslaget när boken berättar en sann historia.
Sammanfattningsvis är det en bitvis gripande berättelse om relationen man kan ha med ett djur om man har tur, och bitvis en lite gnällig memoar av en inte helt sympatisk kvinna. Helt ok, men jag blir inte sugen på att läsa fortsättningen.

Tack Bokfabriken för rec.ex!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar