Bruno är nio år när han tillsammans med sina föräldrar och sin hopplösa storasyster tvingas lämna sitt älskade hus i Berlin och flytta till ett betydligt sämre hus nånstans på vad han gissar är landsbygden. Bruno vet inte, för ingen berättar någonting för honom (och han verkar inte vara särskilt smart). När han blir uttråkad och börjar utforska omgivningen träffar han en pojke, som går runt i pyjamas mitt på dan. Pojken befinner sig på andra sidan om ett högst stängsel, och han är så märkligt smal. Bruno och pojken börjar prata, och snart är de kompisar som ses nästan varje dag vid staketet.
Det känns lite nytt att se den här hemska delen ur historien genom ett barns ögon, men jag kan inte riktigt komma över att jag tycker att Bruno - även om han växt upp extremt skyddat och bland nazister - är otroligt naiv för att vara nio. Jag hade köpt det mer om han var typ fem år gammal. Det hade varit betydligt mer intressant att läsa en bok på samma tema, alltså om hur livet kunde se ut för ett barn till en naziofficer om barnet hade förstått åtminstone litegrann av vad som pågick omkring. Nu blir det tyvärr ganska poänglöst, om än lite rörande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar