John Ajvide Lindqvist är enligt mig en ganska ojämn författare. Antingen tycker jag att det är väldigt bra (Människohamn! Hanteringen av odöda!!) eller så tycker jag att det är riktigt lamt (Lilla stjärna). Han har en förmåga att krypa under skinnet på sina karaktärer på ett imponerande sätt, men å andra sidan tycker jag att hans berättelser ofta går lite för långt åt det äckliga hållet.
Den senaste av hans skräckromaner heter Himmelstrand, och där får vi möta fyra familjer som råkat ställa upp sina vagnar intill varandra på en vanlig husvagnscamping. Det vill säga, när de parkerade där så var det en vanlig campingplats. När de vaknar befinner de sig på en oändlig gräsmatta under en onaturligt blå himmel. Ensamma. All omgivning verkar ha gått upp i rök, telefonerna fungerar inte och inte ens solen verkar existera på den här mardrömslika platsen.
I en husvagn bor en avdankad fotomodell, hennes man fotbollsproffset och deras obehagliga dotter som inte alls beter sig som andra barn. I en annan ett äldre par, en oresonligt otrevlig man som inte drar sig för att vare sig höja rösten eller jaktgeväret när saker inte går som han vill, och hans märkliga hustru som på ytan verkar vara en trevlig bullbakande farmor men som döljer mörkare tankar än så. Det finns några karaktärer att tycka om också. Småstadsfamiljen med den trygga pappan som vill göra allt för sin familj, och mamman som har en strulig tonårstid bakom sig. Den lilla pojken som är ett helt vanligt barn. Och så de två bönderna som efter att de båda blivit lämnade av sin fru bestämt sig för att leva tillsammans. Ja, och så djuren då, en hund och en katt.
Det råder en viss oenighet om hur man ska hantera sin situation, vissa vill att det ska vara en dröm och vägrar tro något annat. Andra ger sig iväg med bil mot horisonten, bara för att upptäcka att där ute finns bara mer av det onaturligt gröna gräset. Eller inte bara, det stryker också runt vita gestalter, som ibland verkar anta skepnaden av något annat. Vad beror helt på vem det är som tittar.
Idén är bra. Att vara ensam, bortglömd, okontaktbar är kanske det otäckaste nutidsmänniskan kan tänka sig, och den extremt utsatta situationen där de inte har en aning om vad som har hänt dem eller varför är väldigt obehaglig och spännande. Genomförandet är sådär. Det känns som att det var en idé som författaren inte utvecklat tillräckligt, han verkar inte heller veta vad det är som hänt. Allt är förvirrande, och jag gillar inte alls hur de vita skepnaderna förvandlas till saker från camparnas förflutna - det är helt enkelt varken läskigt eller något som driver historien framåt. Slutet är oerhört luddigt, jag hade verkligen velat få en tydligare förklaring till alla mysterier. Det är som att ha läst en transkribering av någon annans mardröm, och jag förstår varken varför den var otäck eller vad den egentligen riktigt handlade om. Det bästa med boken: kapitlen som handlar om djuren. Jag är väldigt svag för romaner som plötsligt tar in stycken som berättas ur ett djurs perspektiv, djurnörd som jag är.
Det är roligt att det finns olika typer av skräckromaner, det är en genre jag uppskattar mycket, och säga vad man vill om Himmelstrand men den var i alla fall väldigt nyskapande. Den passade mig inte perfekt, men den var ändå så pass fängslande att jag sträckläste den.
Tack, Ordfront förlag för recensionsex!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar