"Men granen gladde sig inte alls, den växte och växte, vinter och sommar stod den grön; mörkgrön stod den; folk som såg den sa: 'det är ett vackert träd!' och vid jultiden blev den fälld först av alla. Yxan högg djupt genom märgen, granen föll med en suck till marken, den kände en smärta, en vanmakt, den kunde inte alls tänka på någon lycka, den var bedrövad över att skiljas från hemmet, från den fläck där den hade skjutit opp; den visste ju, att den aldrig mer skulle få se de kära gamla kamraterna, de små buskarna och blommorna runt ikring, ja kanske inte ens fåglarna. Avresan var alls inte något nöje."
Granen, H. C. Anderson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar