Jag gillar julen. Jag kan få julstämning lite när som helst på året, några år har jag och en kompis firat jul i augusti för att vi varit sugna. En sak som alltid får mig direkt på julhumör är att läsa om Bibeln. Det kanske inte är jättekonstigt, det är ju mest vid jultid man utsätts för bibelhistorierna om man inte är troende. I alla fall så behöver jag bara läsa lite om de bibliska namnen för att min hjärna ska förflytta sig till en stjärnklar ökennatt med oaser och kameler. Och stor julstämning. Ju mer jag tänker på det desto mer ologiskt känns det.
Ja ja, det här ska inte handla om mina märkliga julkänslor utan om boken som föranledde dem den här gången. Bibeln och arkeologerna av Hans Furuhagen. En sammanställning av hur arkeologin utvecklats i Mellanöstern och vad man kan bevisa/motbevisa i Bibeln men hjälp av utgrävningarna.
Arkeologin började, i Mellanöstern som på andra ställen, med mer eller mindre brutala utgrävningar som koncentrerade sig på palats och skatter. Den har utvecklats under åren för att idag fokusera på hur vanligt folk levde, vilka djur och växter som fanns på platsen och liknande. Utgrävningarna i Israel/Palestina har dock länge begränsats av att forskarna framförallt försökt hitta bevis för de olika berättelserna i Bibeln istället för att dra slutsatser efter utgrävningarna.
Furuhagens slutsats är att början av Gamla Testamentet består av myter som framkommit när man behövt en ärofylld historia för att befästa dagens situation (eller gårdagens snarare, många myter har uppkommit på 600-talet f.Kr.). Det finns inga bevis för Davids och Salomos kungadömen utan de flesta i området levde på den tiden ett liv omväxlande som nomader och småbönder. I de senare böckerna kan man dock hitta fler berättelser som stämmer överrens med det man kommit fram till genom arkeologin.
Medan GT får en ordentlig genomgång med mycket information om arkeologins utveckling får Nya Testamentet en mer styvmoderlig behandling. Jag får känslan av att Furuhagen inte vill stöta sig för mycket med vare sig israeler, palestinier eller levande arkeologikollegor och därför inte är lika grundlig. Han går igenom Jesusmyten, men nämner inte så mycket om eventuella bevis. Jerusalems historia får en genomgång, men de problem som finns med dagens utgrävningar skummas igenom.
Om man är historieintresserad tycker jag absolut att man ska läsa den här boken. Eller om man är intresserad av Mellanösternpolitik. Jag tror inte att det går att få för mycket kunskap om vad det är som händer och har hänt där nere och kunskap ger förståelse. Och det behövs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar