Brobyggarna

Jag gillar Jan Guillou. Jag läste Ondskan som tonåring (som alla andra), och tyckte det var spännande. Jag läste Hamiltonböckerna förra året, och fastnade helt. (Jag läste i och för sig Arn och tyckte att det var väldigt långtråkigt, förutom delarna som handlade om Cecilia). Jag hade relativt höga förväntningar på Guillous senaste roman Brobyggarna, både för att jag som sagt gillar de flesta av hans tidigare böcker och för att den har fått så mycket kritik. Det är alltid spännande att bilda sig en egen uppfattning om omskrivna böcker!
Brobyggarna är den första boken i en romansvit som ska berätta om 1900-talet, och enligt Guillou blir det hans sista projekt.

Boken börjar med att tre små pojkar från en liten norsk fiskeby blir faderlösa. Av en slump upptäcks det att de är exceptionellt begåvade, och tas omhand av en välgörenhetsorganisation som bekostar deras utbildning. Tanken är att pojkarna ska få studera till ingenjörer, de ska skickas till Dresden för att få den finaste utbildning som finns att få i Europa. Som tack för investeringen lovar pojkarna att komma tillbaka och hjälpa till att bygga ut järnvägen i Norge.
Efter examen 1901 har livet tagit olika vändning för bröderna och endast en av dem, Lauritz, återvänder till Norge för att bygga broar och tunnlar för järnvägen mellan Kristiania och Bergen. Det blir ett hårt liv i vildmarken för Lauritz och rallarna, med mycket snö och komplicerade brobyggen. Borta i tyskland väntar hans stora kärlek Ingeborg, vars far inte tycker att en ingenjör är tillräckligt fin för hans dotter.
Oscar reser till Afrika efter examen. Även där behövs ingenjörer till ett stort järnvägsbygge, och Oscar får uppleva mycket. Han får vänner från olika delar av världen, jagar lejon, elefanter och kannibaler och förälskar sig i en svart kvinna.
När första världskriget till slut bryter ut förändras livet för både Lauritz och Oscar. Det är intressant att få höra om kriget ur en annan synvinkel än "misär i skyttegravar" som det ofta beskrivs i romaner, särskilt avsnitten om Oscars upplevelser av kriget i Afrika.

Brödernas historia berättas i vartannat kapitel, en form som jag tycker fungerar bra i den här boken eftersom båda berättelserna är lika spännande och intressanta. (Den tredje brodern, Sverre, får vi tyvärr inte veta så mycket om. Tydligen ska han komma in mer i nästa bok i serien). Mot slutet får roligt nog även Ingeborg en del egna kapitel.

Boken har fått en del kritik för att den skriver männens historia, och det är delvis sant. Det handlar mest om män, deras arbete, deras krigande och deras syn på världen. Dock är även Ingeborg en viktig och intressant karaktär, en modern kvinna som vill bli läkare och som propagerar för kvinnlig rösträtt. Jag har också läst att vissa tycker att Guillou gloriferar tyskarnas framfart i Afrika, och det är möjligt att han gör. Jag har inte tillräckliga kunskaper i historia för att egentligen ha någon åsikt, men tycker att man mycket väl kan tolka Lauritz positiva syn på tyskar och negativa syn på engelsmän och belgare som hans egna subjektiva åsikter och fördomar. Han är ju utbildad i tyskland, och har höga tankar om detta land. Hur engelsmännen beter sig mot soldater och fångar (extremt illa, tycker Lauritz) vet han ju egentligen inte.
Det enda som jag kan bli lite irriterad på när jag läser är att både Oscar och Lauritz är otroligt smarta, snabbtänkta och de bästa ingenjörer man kan tänka sig. Å andra sidan är det väl ganska typiskt för Guillou, att huvudpersonerna känns lite för bra, så det var inget jag blev särskilt överraskad över.

Brobyggarna är lättläst, spännande och det är intressant att följa det tidiga 1900-talet genom ingenjörers ögon. Jag kommer definitivt läsa övriga delar i serien när de kommer ut, inte minst för att jag vill veta vad som händer med Sverre, den försvunne brodern.

(Brobyggarna är utgiven på Piratförlaget, och är 595 sidor lång).