måndag 20 mars 2017

Steglitsan

När Theos mamma dör i en terrorattack på ett konstmuseum kastas hans tillvaro över ända. Hans nya fasta punkt blir målningen Steglitsan som han tog med från museet. Detta ovärderliga 1600-talsverk kommer dock att dra in honom i den kriminella världen.

Donna Tartts roman Steglitsan är helt fantastisk. Vi får följa Theo från barndom till vuxen ålder och hur han kämpar med att hantera sin mors död. Historien berättas snabbt och hetsigt, vilket ger en passande känsla då Theo förutom att lida av PTSD är drogpåverkad större delen av tiden. Det är frustrerande att han aldrig kan erkänna hur dåligt han mår, men också fullt förståeligt. Han är väldigt bra skildrad, fast han är ett svin större delen av tiden.

Även de övriga karaktärerna är väldigt bra skildrade och miljöerna hjälper till att sätta rätt stämning. Det skulle kunna bli överdrivet, men är väldigt bra gjort. När Theo flyttar till Las Vegas känns det som det enda rimliga stället för den delen av boken att utspelas.

Den enda som är dåligt med boken är slutet. Det känns lite abrupt och otillfredsställande efter en så himla bra historia.

söndag 19 mars 2017

Tio över ett


Tio över ett Ann-Helén Laestadius

Maja bor i Kiruna, staden som ska flyttas på grund av att den pågående gruvverksamheten under stan. Varje natt ställer hon klockan på tio över ett och lyssnar på sprängningarna i gruvan. Hon vill egentligen sova, men kan inte komma över känslan av att någon måste vara vaken för att rädda resten av familjen när gruvan rasar. Snart kommer de bli tvungna att flytta då bostadsområdet ska rivas, och det enda Maja vill är att bo kvar i samma hus som hon alltid har bott i. Sömnbristen blir ett allt större problem, och ingen förstår hur rädd hon är. 

Nja, jag var inte så himla imponerad av den här boken. Det var intressant att läsa om Kirunaprojektet ur den här synvinkeln, men jag kunde inte låta bli att känna mig lite irriterad på Maja och hennes nojor. 

fredag 17 mars 2017

Fem snabblästa









   

Jag har läst en hel del klassiska flickböcker i mitt liv, men har aldrig kommit gett mig på att läsa Lotta-böckerna. Förrän nu! De finns nämligen som e-böcker på Storytel och såg så otroligt lättlästa och mysiga ut när jag letade läsning under julledigheten.
De är inte särskilt tjocka, så det gick väldigt snabbt för mig att ta mig igenom de fem böcker som fanns tillgängliga, och de var verkligen precis vad jag var sugen på just då. Lotta är, som en riktig flickboksflicka oerhört käck, men det balanseras upp av att hon också är obotligt klumpig, hetsig och benägen att säga helt fel saker till fel person. Hon är helt enkelt en kul tjej att tillbringa ett par timmar med när man vill ha något väldigt lättsmält, nostalgiskt och ...trevligt. 

torsdag 16 mars 2017

The haunting och Hiram


Som jag skrev för ett par inlägg sedan så blev jag oerhört förtjust i ljudboksversionen av Eva Ibbotsons Which witch, och detta ledde till att jag genast började på en liknande bok igen. Eftersom min andra barndomsfavorit fråndenna författare, Den stora spökräddningen, inte fanns att tillgå på min ljudbokstjänst så fick jag välja ett tredje alternativ. The haunting of Hiram. Jag har läst även denna (ett park gånger - jag var en notorisk omläsare som barn), jag gillade den men jag minns den inte som lika bra som de andra två.
Jag får nog säga att det fortfarande är en ganska bra sammanfattning. Den är helt ok, säkert spännande om man är nio år, lite slarvigt skriven och lite väl många logiska luckor (ja, jag vet, i en berättelse om spöken...)
Hursomhelst! Låt oss gå vidare till ett litet sammandrag av storyn. 
En tolvårig föräldralös pojke blir tvungen att sälja det skottska slott där han har växt upp. Han har tur och hittar en amerikans miljonär som är beredd att betala ett generöst pris, men bara på villkor att slottet är helt fritt från spöken. Miljonären har nämligen en dotter som varit sjuk och som därför anses klen och lättskrämd. Tyvärr är slottet ganska så fullt av spöken, där finns till och med en spökande hund. Spökena blir således tvungna att flytta, och det är inte så lätt när man har bott på samma plats i hundratals år.  

Trots att även denna bok var mysig att lyssna på så retade jag mig lite på att den kändes som en blek kopia av Den stora spökräddningen, och att den är så otroligt enkelt uppbyggd vad gäller snälla/elaka karaktärer. Det finns liksom inga gråzoner över huvud taget, och det blir lite ointressant.

onsdag 22 februari 2017

Mellanstadiespöken

       

Jag mer eller mindre sträckläste Lena Ollmarks serie om Firnbarnen under julledigheten, och tyckte att de var riktigt bra. Böckerna har nog ungefär samma målgrupp som Pax-serien, men hallå vem som helst kan faktiskt uppskatta böcker om spöken i mellanstadiemiljö. Firnbarnen bjuder på lite mer realism än Pax (jo, det spökar, men det dyker liksom inte upp sagoväsen i kattmössa som pratar lustigt) och det är faktiskt läskigt ibland. Läskigare än många skräckböcker skrivna för vuxna faktiskt.

tisdag 21 februari 2017

Allt som blir kvar


Allt som blir kvar är Sandra Beijers andra roman, och eftersom jag gillar både hennes blogg och hennes första bok ville jag såklart läsa även denna.

Matildas pojkvän gör slut helt oväntat, och hon blir helt förkrossad. Hon har ingen aning om vad hon ska göra nu eller hur hon ens ska kunna leva, men hennes vän Miron bestämmer att han ska ta hand om henne. De ska ta sig an sommaren tillsammans och göra allt för att känna att de fortfarande lever.  
Den här boken funkade inte för mig, jag stör mig för mycket på alla karaktärer för att riktigt kunna ta in den. Miron är så himla skum, Matilda är så.. ja jag vet inte ens, det känns inte som att man får lära känna henne eftersom man som läsare träffar henne när hon redan känner sig som ett tomt skal. Alla destruktiva dumheter de två håller på med är deprimerande. Det enda som fångade mig var scenen då de springer i en järnvägstunnel med en tax. Den var otroligt stressande. Akta taxen!! (Den klarade sig).



The Call


The Call - Peadar O'Guilin

I 25 år har Irland plågats av Sidhe, älvfolket. Allt sedan människorna förvisade Sidhe till the grey lands, en mardrömsdimension, har de utkrävt sin fruktansvärda hämnd som drabbar de unga. Alla mellan elva och sexton år kan när som helst ryckas från sin vanliga vardag till det andra landet där monstren väntar på att under 24 timmar jaga, fånga och döda dem. Ingen kommer undan. Det finns en liten chans att överleva, men de som kommer tillbaka gör det oftast i en förvriden version med svåra fysiska och psykiska skador.
För att ge barnen bästa möjliga chans att klara en kallelse till the grey lands placeras samtliga i internatskolor som fokuserar på att lära dem färdigheter som kan hjälpa dem att överleva. Nessa är elev på en av skolorna, och hon vet att hon har väldigt liten chans att överleva sitt kommande mardrömsdygn. Hon har ett svagt ben som gör henne långsam och sårbar, men hon vägrar ge upp och tränar hårt för att ändå ha en chans. En efter en försvinner hennes vänner och ovänner, och sänds tillbaka döda eller förändrade för alltid.
The Call var spännande, men den är också väldigt obehaglig - både stämningen och de obevekliga Sidhe är riktigt creepy. Jag gillar verkligen att den är så annorlunda. Jag har läst mycket YA med övernaturliga teman och har inte stött på något som liknar den här historian (förutom möjligen den magiska parallellvärlden i The magicians).

måndag 20 februari 2017

Which witch?

I december blir jag alltid sugen på att läsa mysiga böcker, och det brukar ofta leda till att jag läser om barnboksfavoriter. I år har jag lyssnat mycket på ljudböcker, och blev otroligt glad när jag hittade Eva Ibbotsons Which witch på Storytel. Jag läste den här boken gång på gång när jag var barn, och har läst den flera gånger som tonåring och vuxen. Ärligt talat: den är lika bra varje gång. Konstigt nog tror jag inte att jag har läst den på engelska förut, men bättre sent än aldrig.
Den var fantastik. Precis vad jag letade efter - nostalgimys. Uppläsningen var riktigt bra, storyn är fortfarande rolig, jag vet exakt vad som ska hända men tycker ändå att det är lite spännande.
För den som inte var lika besatt av Häxtävlingen (som den heter på svenska) som jag när den var barn är det här intrigen: Den mäktige trollkarlen Arriman behöver gifta sig för att föra släktet vidare och äntligen få dra sig tillbaka. För att hitta rätt hustru ordnar han en magitävling för stadens häxor. Häxorna visar sig vara ett udda gäng galningar, som inte så ofta lyckas med sina svartkonster. Särskilt inte Belladonna, den vita häxan som önskar att hon också hörde till den mörka sidan men som bara kan trolla fram begonior och kaninungar. Hur vinner man mörkrets herre med kaninungar? Det gör man bara inte.
För den som behöver en härlig saga full av humor och trolleri rekommenderar jag varmt den här boken, särskilt som ljudbok faktiskt.  

Kanske imorgon Felicia Welander

Kanske imorgon är historien om två väldigt olika kvinnor som motvilligt blir vänner. Monika älskar livet, vill kasta sig rakt ut och uppleva så mycket som möjligt. Eva är tillbakadragen, avståndstagande och planerar sitt självmord. Båda har hemligheter och bär på sorg som är svår att hantera, och när Monika tränger sig på i Evas liv förändras allt.
Jag tyckte tyvärr inte så mycket om den här boken, mycket för att jag hade oerhört svårt för Monika. För mig var det nästan outhärdligt irriterande hur hon ständigt förnekade allt som var jobbigt och fattade konstiga, omogna beslut eftersom hon var så himla "vild". Vad jag faktiskt gillade var att det inte är en enkel vänskap som skildras. De två kvinnorna är oerhört olika och vill helt olika saker - och de vill inte berätta sina hemligheter. Det gör att det inte blir en klyschig berättelse där två udda figurer genast blir bästa vänner - här går det otroligt trögt och de gillar egentligen inte ens varandra . Det ger en viss trovärdighet, och överraskade mig lite.


söndag 19 februari 2017

Titanics sista natt

A night to remember är Walter Lords klassiska skildring av Titanics sista natt. Boken kom ut för första gången 1955.
Upplägget är lite nytt för mig: Lord tar med läsaren på en minut-för-minut färd genom den ödesdigra natten genom att plocka ihop vittnesmål från överlevande. Allt som sker är upplevt eller bevittnat av en passagerare, och det gör det hela levande samtidigt som det också bidrar till lite förvirring eftersom det dyker upp nya namn hela tiden. Boken är intressant, gripande och tydlig - rekommenderas till alla som har det minsta historieintresse.

Beckomberga

Sara Stridsbergs roman om Beckomberga handlar om mentalsjukhuset, om patienter, läkare och anhöriga. Den skildrar den avskilda värld som skapas på sjukhuset och hur de flesta patienter helst verkar vilja vara kvar där. Boken framställer sjukhusmiljön som trevlig och patienterna som eftersträvansvärda, men överlag tycker jag att den är ganska deppig. Det finns inte direkt något hopp om framtiden i den. Men det är en fin historia och väldigt bra skildrade karaktärer.

måndag 13 februari 2017

50-talets olidliga hurtighet

Livet går vidare av Karin Wahlberg utspelar sig kring ett sjukhus i en halvstor svensk stad. Vi får följa doktorer och doktorinnor, sjuksköterskor och sjuksköterskeelever samt patienter. En del historier hänger ihop med varandra, andra sker vid sidan av. Det är femtiotal och även om det moderna samhället är på väg hänger mycket av det gamla kvar, bland annat sexualmoralen.

Jag är kluven inför boken. Å ena sidan dras jag med, undrar vad som ska hända, hoppas att det ska gå bra. Å andra sidan är det så himla hurtigt hela tiden. Kvinnor inreder sina hem efter vetenskapliga rön, alla drömmer om friska turer i skidspåret på helgen och folk är käcka och raska och brinner av iver att utbilda sig och forma det nya samhället. Ganska ofta vill jag ruska om karaktärerna och säga åt dem att skärpa sig.

Men som sagt griper berättelsen tag i en. Det är skönt att det mesta är vardagligt, folk lever sina liv och det är inte så himla dramatisk. Den inledande våldsamma historien, som en deckarvan läsare tror ska väva samman det hela, är inte viktigare än nån annan del, och känns ärligt talat helt onödig. Sjukhuset och staden är den gemensamma nämnaren och det räcker gott och väl.

Detta är den andra delen i en serie, kanske kommer jag att läsa övriga. Jag kan ha drivit mina närmaste till vansinne medan jag beklagat mig över hurtigheten, men det har varit väldigt roligt under tiden.

fredag 6 januari 2017

En bok jag nästan glömt redan, trots superhjältetema

The rest of us just live here av Patrick Ness var en konstig bok som jag har lite svårt att förstå syftet med. Handlingen kretsar kring ett gäng väldigt vanliga high school-ungdomar som lever sina småtråkiga liv med vanliga ungdomsintriger, samtidigt som ett stort övernaturligt slag utkämpas av andra ungdomar med speciella krafter i utkanten av vår historia. Det är kanske en kul idé att berätta om de "normala" människorna intill superhjältar, men samtidigt är deras liv faktiskt inte lika intressanta och det gör boken ganska tråkig.

torsdag 5 januari 2017

Vi måste sluta ses på det här sättet


Vi måste sluta ses på det här sättet - Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck.

Hanna och Jens träffas på krogen, har ett one-night-stand och springer sedan på varandra igen i skolan. Skolan där Hanna är elev och Jens är personlig assistent till hennes klasskompis. Jens har en tvåårig dotter och ett kraschat förhållande i bagaget, Hanna drömmer om att flytta till Paris direkt efter studenten. Läsaren bjuds på romantik, sårade känslor och oändligt många koppar kaffe i en helt ok bok som inte lämnar särskilt stort avtryck i mitt minne.

Hyperbole and a half

Hyperbole and a half var en av de största bloggarna och en av dem som blev en bok. Allie Brosh skriver om större och mindre händelser i sitt liv, kompletterat med fula men uttrycksfulla teckningar. Boken handlar mycket om problem och att vara annorlunda, men är också väldigt rolig. En blandning av tecknad serie och psykologsession.