onsdag 22 februari 2017

Mellanstadiespöken

       

Jag mer eller mindre sträckläste Lena Ollmarks serie om Firnbarnen under julledigheten, och tyckte att de var riktigt bra. Böckerna har nog ungefär samma målgrupp som Pax-serien, men hallå vem som helst kan faktiskt uppskatta böcker om spöken i mellanstadiemiljö. Firnbarnen bjuder på lite mer realism än Pax (jo, det spökar, men det dyker liksom inte upp sagoväsen i kattmössa som pratar lustigt) och det är faktiskt läskigt ibland. Läskigare än många skräckböcker skrivna för vuxna faktiskt.

tisdag 21 februari 2017

Allt som blir kvar


Allt som blir kvar är Sandra Beijers andra roman, och eftersom jag gillar både hennes blogg och hennes första bok ville jag såklart läsa även denna.

Matildas pojkvän gör slut helt oväntat, och hon blir helt förkrossad. Hon har ingen aning om vad hon ska göra nu eller hur hon ens ska kunna leva, men hennes vän Miron bestämmer att han ska ta hand om henne. De ska ta sig an sommaren tillsammans och göra allt för att känna att de fortfarande lever.  
Den här boken funkade inte för mig, jag stör mig för mycket på alla karaktärer för att riktigt kunna ta in den. Miron är så himla skum, Matilda är så.. ja jag vet inte ens, det känns inte som att man får lära känna henne eftersom man som läsare träffar henne när hon redan känner sig som ett tomt skal. Alla destruktiva dumheter de två håller på med är deprimerande. Det enda som fångade mig var scenen då de springer i en järnvägstunnel med en tax. Den var otroligt stressande. Akta taxen!! (Den klarade sig).



The Call


The Call - Peadar O'Guilin

I 25 år har Irland plågats av Sidhe, älvfolket. Allt sedan människorna förvisade Sidhe till the grey lands, en mardrömsdimension, har de utkrävt sin fruktansvärda hämnd som drabbar de unga. Alla mellan elva och sexton år kan när som helst ryckas från sin vanliga vardag till det andra landet där monstren väntar på att under 24 timmar jaga, fånga och döda dem. Ingen kommer undan. Det finns en liten chans att överleva, men de som kommer tillbaka gör det oftast i en förvriden version med svåra fysiska och psykiska skador.
För att ge barnen bästa möjliga chans att klara en kallelse till the grey lands placeras samtliga i internatskolor som fokuserar på att lära dem färdigheter som kan hjälpa dem att överleva. Nessa är elev på en av skolorna, och hon vet att hon har väldigt liten chans att överleva sitt kommande mardrömsdygn. Hon har ett svagt ben som gör henne långsam och sårbar, men hon vägrar ge upp och tränar hårt för att ändå ha en chans. En efter en försvinner hennes vänner och ovänner, och sänds tillbaka döda eller förändrade för alltid.
The Call var spännande, men den är också väldigt obehaglig - både stämningen och de obevekliga Sidhe är riktigt creepy. Jag gillar verkligen att den är så annorlunda. Jag har läst mycket YA med övernaturliga teman och har inte stött på något som liknar den här historian (förutom möjligen den magiska parallellvärlden i The magicians).

måndag 20 februari 2017

Which witch?

I december blir jag alltid sugen på att läsa mysiga böcker, och det brukar ofta leda till att jag läser om barnboksfavoriter. I år har jag lyssnat mycket på ljudböcker, och blev otroligt glad när jag hittade Eva Ibbotsons Which witch på Storytel. Jag läste den här boken gång på gång när jag var barn, och har läst den flera gånger som tonåring och vuxen. Ärligt talat: den är lika bra varje gång. Konstigt nog tror jag inte att jag har läst den på engelska förut, men bättre sent än aldrig.
Den var fantastik. Precis vad jag letade efter - nostalgimys. Uppläsningen var riktigt bra, storyn är fortfarande rolig, jag vet exakt vad som ska hända men tycker ändå att det är lite spännande.
För den som inte var lika besatt av Häxtävlingen (som den heter på svenska) som jag när den var barn är det här intrigen: Den mäktige trollkarlen Arriman behöver gifta sig för att föra släktet vidare och äntligen få dra sig tillbaka. För att hitta rätt hustru ordnar han en magitävling för stadens häxor. Häxorna visar sig vara ett udda gäng galningar, som inte så ofta lyckas med sina svartkonster. Särskilt inte Belladonna, den vita häxan som önskar att hon också hörde till den mörka sidan men som bara kan trolla fram begonior och kaninungar. Hur vinner man mörkrets herre med kaninungar? Det gör man bara inte.
För den som behöver en härlig saga full av humor och trolleri rekommenderar jag varmt den här boken, särskilt som ljudbok faktiskt.  

Kanske imorgon Felicia Welander

Kanske imorgon är historien om två väldigt olika kvinnor som motvilligt blir vänner. Monika älskar livet, vill kasta sig rakt ut och uppleva så mycket som möjligt. Eva är tillbakadragen, avståndstagande och planerar sitt självmord. Båda har hemligheter och bär på sorg som är svår att hantera, och när Monika tränger sig på i Evas liv förändras allt.
Jag tyckte tyvärr inte så mycket om den här boken, mycket för att jag hade oerhört svårt för Monika. För mig var det nästan outhärdligt irriterande hur hon ständigt förnekade allt som var jobbigt och fattade konstiga, omogna beslut eftersom hon var så himla "vild". Vad jag faktiskt gillade var att det inte är en enkel vänskap som skildras. De två kvinnorna är oerhört olika och vill helt olika saker - och de vill inte berätta sina hemligheter. Det gör att det inte blir en klyschig berättelse där två udda figurer genast blir bästa vänner - här går det otroligt trögt och de gillar egentligen inte ens varandra . Det ger en viss trovärdighet, och överraskade mig lite.


söndag 19 februari 2017

Titanics sista natt

A night to remember är Walter Lords klassiska skildring av Titanics sista natt. Boken kom ut för första gången 1955.
Upplägget är lite nytt för mig: Lord tar med läsaren på en minut-för-minut färd genom den ödesdigra natten genom att plocka ihop vittnesmål från överlevande. Allt som sker är upplevt eller bevittnat av en passagerare, och det gör det hela levande samtidigt som det också bidrar till lite förvirring eftersom det dyker upp nya namn hela tiden. Boken är intressant, gripande och tydlig - rekommenderas till alla som har det minsta historieintresse.

Beckomberga

Sara Stridsbergs roman om Beckomberga handlar om mentalsjukhuset, om patienter, läkare och anhöriga. Den skildrar den avskilda värld som skapas på sjukhuset och hur de flesta patienter helst verkar vilja vara kvar där. Boken framställer sjukhusmiljön som trevlig och patienterna som eftersträvansvärda, men överlag tycker jag att den är ganska deppig. Det finns inte direkt något hopp om framtiden i den. Men det är en fin historia och väldigt bra skildrade karaktärer.

måndag 13 februari 2017

50-talets olidliga hurtighet

Livet går vidare av Karin Wahlberg utspelar sig kring ett sjukhus i en halvstor svensk stad. Vi får följa doktorer och doktorinnor, sjuksköterskor och sjuksköterskeelever samt patienter. En del historier hänger ihop med varandra, andra sker vid sidan av. Det är femtiotal och även om det moderna samhället är på väg hänger mycket av det gamla kvar, bland annat sexualmoralen.

Jag är kluven inför boken. Å ena sidan dras jag med, undrar vad som ska hända, hoppas att det ska gå bra. Å andra sidan är det så himla hurtigt hela tiden. Kvinnor inreder sina hem efter vetenskapliga rön, alla drömmer om friska turer i skidspåret på helgen och folk är käcka och raska och brinner av iver att utbilda sig och forma det nya samhället. Ganska ofta vill jag ruska om karaktärerna och säga åt dem att skärpa sig.

Men som sagt griper berättelsen tag i en. Det är skönt att det mesta är vardagligt, folk lever sina liv och det är inte så himla dramatisk. Den inledande våldsamma historien, som en deckarvan läsare tror ska väva samman det hela, är inte viktigare än nån annan del, och känns ärligt talat helt onödig. Sjukhuset och staden är den gemensamma nämnaren och det räcker gott och väl.

Detta är den andra delen i en serie, kanske kommer jag att läsa övriga. Jag kan ha drivit mina närmaste till vansinne medan jag beklagat mig över hurtigheten, men det har varit väldigt roligt under tiden.

fredag 6 januari 2017

En bok jag nästan glömt redan, trots superhjältetema

The rest of us just live here av Patrick Ness var en konstig bok som jag har lite svårt att förstå syftet med. Handlingen kretsar kring ett gäng väldigt vanliga high school-ungdomar som lever sina småtråkiga liv med vanliga ungdomsintriger, samtidigt som ett stort övernaturligt slag utkämpas av andra ungdomar med speciella krafter i utkanten av vår historia. Det är kanske en kul idé att berätta om de "normala" människorna intill superhjältar, men samtidigt är deras liv faktiskt inte lika intressanta och det gör boken ganska tråkig.

torsdag 5 januari 2017

Vi måste sluta ses på det här sättet


Vi måste sluta ses på det här sättet - Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck.

Hanna och Jens träffas på krogen, har ett one-night-stand och springer sedan på varandra igen i skolan. Skolan där Hanna är elev och Jens är personlig assistent till hennes klasskompis. Jens har en tvåårig dotter och ett kraschat förhållande i bagaget, Hanna drömmer om att flytta till Paris direkt efter studenten. Läsaren bjuds på romantik, sårade känslor och oändligt många koppar kaffe i en helt ok bok som inte lämnar särskilt stort avtryck i mitt minne.

Hyperbole and a half

Hyperbole and a half var en av de största bloggarna och en av dem som blev en bok. Allie Brosh skriver om större och mindre händelser i sitt liv, kompletterat med fula men uttrycksfulla teckningar. Boken handlar mycket om problem och att vara annorlunda, men är också väldigt rolig. En blandning av tecknad serie och psykologsession.

Lagercrantz Millennium: en parodi??

Jag sa länge att jag inte skulle läsa David Lagercrantz Milleniumbok, men så en dag... gjorde jag det ändå. Det var ju dumt.
Handlingen är inte så spännande som man blivit bortskämd med i Stig Larssons böcker. Konceptet "autistiskt genibarn som vet för mycket" känns inte trovärdigt för fem öre, och inte särskilt nyskapande heller. Hela boken är en blek kopia av de tidigare, och ibland får jag känslan av att Lagercrantz driver med sina läsare. Lisbeth Salander är rent av en karikatyr av sig själv. Jag skrattade högt flera gånger åt absurda inslag i texten. Vad säger ni t ex om "...hon ägde inte ens en stereoanläggning, kanske delvis för att hon inte förstod sig på musik". Varför skulle hon ha en stereo om hon inte gillar musik?? För att lyssna på språkkurser på LP? Dessutom är väl stereoanläggningar mer ovanligt att ha än att sakna i dagens Sverige? Mitt absoluta favoritcitat var det här, från när Lisbeth läser en bok om rymden. "Lisbeth gillade svarta hål. Hon kände ett släktskap med dem". Ett SLÄKTSKAP? Han driver ju med oss!? Visst är boken en parodi?
Om jag nu ska passa på att klaga lite mer när jag ändå kommit igång så vill jag nämna det OERHÖRT irriterande sättet som författaren flera gånger låter sina karaktärer berätta väldigt långdragna historier för andra karaktärer som redan väl känner till informationen som förmedlas. Till exempel: när Erika berättar en lång, seg historia för Mikael om hur det gick till när Millenium såldes. Varför gör hon det? Han var ju med!
Jag är verkligen inte sugen på att läsa eventuella uppföljare (men å andra sidan, det känns det som att jag har sagt förut...)

onsdag 4 januari 2017

Snabbrecension

Maybe one day av Melissa Kantor är en helt ok bok om man är sugen på en snyftig YA om vänskap och sjukdom och inte har så superhöga krav på en trovärdigt beskriven cancerbehandling och inte bryr sig om att huvudpersonen har ganska många irriterande egenskaper.
Det är väl ungefär allt jag har att säga om den.

100 meter lycka


I ett mörkt rum ligger sjuttonåriga Ninna och drömmer om att springa. I tankarna är hon snabbast av alla och tränar stenhårt med okuvligt självförtroende. I verkligheten är hon svårt sjuk och blir sämre och sämre.
Lillasyster Sussi är trött på att höra om Ninnas fantasivärld, och mamman är överbeskyddande och ängslig. När hemtjänsten skickar en ny person, en som tror att Ninna kan bli frisk, rubbas alla cirklar.

Jag gillade inte den här boken så mycket. Den började ganska starkt, men jag tröttnade faktiskt, liksom Ninnas familj, på hennes ständiga låtsasspringande. Karaktärerna var också lite för ytligt tecknade, jag fick inget riktigt grepp om någon av dem och det gjorde att jag hade svårt att egagera mig i dem.

tisdag 3 januari 2017

Hatad och älskad

Hatad och Älskad av Alexandra Nilsson dök upp som en överraskning i min brevlåda en dag i höstas. Jag blev jätteglad, för jag hade tänkt att jag gärna ville läsa boken. Det var länge sen jag läste Kissies/Alexandras blogg, men det fanns en tid då jag följde den - och det lät ju spännande att höra lite bakom-kulisserna-snack så att säga.
Boken levererar inte riktigt det den lovade, och jag känner mig lite lurad. Meningen var ju att jag skulle få veta mer, och få en större förståelse. Men: nej. Alexandra går igenom hela sin bloggkarriär och berättar om milstolpar och trauman, allt i blixtens hastighet utan att förklara särskilt mycket alls. Hon har verkligen råkat ut för en hel del på vägen, och blivit riktigt illa behandlad men det blir liksom bara märkligt att rada upp händelser och sen knappt kommentera dem.
Boken är skriven i samarbete med författaren Ylva Enström, och jag undrar lite varför Enström inte hjälpte till mer. Jag ser liksom ingenting i texten som inte kunde varit ett blogginlägg på Alexandras blogg. I en bok hade jag velat ha lite mer resonerande runt bloggen och livets utveckling. Det är också dåligt korrläst, många småfel och upprepningar som någon borde fixat.
Det är synd att resultatet blev så intetsägande, för jag tror absolut att Alexandra Nilsson hade haft en hel del att berätta - nu faller det lite för platt och funkar mer som en snabbsammanfattning av bloggen för inbitna fans.