fredag 6 januari 2017

En bok jag nästan glömt redan, trots superhjältetema

The rest of us just live here av Patrick Ness var en konstig bok som jag har lite svårt att förstå syftet med. Handlingen kretsar kring ett gäng väldigt vanliga high school-ungdomar som lever sina småtråkiga liv med vanliga ungdomsintriger, samtidigt som ett stort övernaturligt slag utkämpas av andra ungdomar med speciella krafter i utkanten av vår historia. Det är kanske en kul idé att berätta om de "normala" människorna intill superhjältar, men samtidigt är deras liv faktiskt inte lika intressanta och det gör boken ganska tråkig.

torsdag 5 januari 2017

Vi måste sluta ses på det här sättet


Vi måste sluta ses på det här sättet - Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck.

Hanna och Jens träffas på krogen, har ett one-night-stand och springer sedan på varandra igen i skolan. Skolan där Hanna är elev och Jens är personlig assistent till hennes klasskompis. Jens har en tvåårig dotter och ett kraschat förhållande i bagaget, Hanna drömmer om att flytta till Paris direkt efter studenten. Läsaren bjuds på romantik, sårade känslor och oändligt många koppar kaffe i en helt ok bok som inte lämnar särskilt stort avtryck i mitt minne.

Hyperbole and a half

Hyperbole and a half var en av de största bloggarna och en av dem som blev en bok. Allie Brosh skriver om större och mindre händelser i sitt liv, kompletterat med fula men uttrycksfulla teckningar. Boken handlar mycket om problem och att vara annorlunda, men är också väldigt rolig. En blandning av tecknad serie och psykologsession.

Lagercrantz Millennium: en parodi??

Jag sa länge att jag inte skulle läsa David Lagercrantz Milleniumbok, men så en dag... gjorde jag det ändå. Det var ju dumt.
Handlingen är inte så spännande som man blivit bortskämd med i Stig Larssons böcker. Konceptet "autistiskt genibarn som vet för mycket" känns inte trovärdigt för fem öre, och inte särskilt nyskapande heller. Hela boken är en blek kopia av de tidigare, och ibland får jag känslan av att Lagercrantz driver med sina läsare. Lisbeth Salander är rent av en karikatyr av sig själv. Jag skrattade högt flera gånger åt absurda inslag i texten. Vad säger ni t ex om "...hon ägde inte ens en stereoanläggning, kanske delvis för att hon inte förstod sig på musik". Varför skulle hon ha en stereo om hon inte gillar musik?? För att lyssna på språkkurser på LP? Dessutom är väl stereoanläggningar mer ovanligt att ha än att sakna i dagens Sverige? Mitt absoluta favoritcitat var det här, från när Lisbeth läser en bok om rymden. "Lisbeth gillade svarta hål. Hon kände ett släktskap med dem". Ett SLÄKTSKAP? Han driver ju med oss!? Visst är boken en parodi?
Om jag nu ska passa på att klaga lite mer när jag ändå kommit igång så vill jag nämna det OERHÖRT irriterande sättet som författaren flera gånger låter sina karaktärer berätta väldigt långdragna historier för andra karaktärer som redan väl känner till informationen som förmedlas. Till exempel: när Erika berättar en lång, seg historia för Mikael om hur det gick till när Millenium såldes. Varför gör hon det? Han var ju med!
Jag är verkligen inte sugen på att läsa eventuella uppföljare (men å andra sidan, det känns det som att jag har sagt förut...)

onsdag 4 januari 2017

Snabbrecension

Maybe one day av Melissa Kantor är en helt ok bok om man är sugen på en snyftig YA om vänskap och sjukdom och inte har så superhöga krav på en trovärdigt beskriven cancerbehandling och inte bryr sig om att huvudpersonen har ganska många irriterande egenskaper.
Det är väl ungefär allt jag har att säga om den.

100 meter lycka


I ett mörkt rum ligger sjuttonåriga Ninna och drömmer om att springa. I tankarna är hon snabbast av alla och tränar stenhårt med okuvligt självförtroende. I verkligheten är hon svårt sjuk och blir sämre och sämre.
Lillasyster Sussi är trött på att höra om Ninnas fantasivärld, och mamman är överbeskyddande och ängslig. När hemtjänsten skickar en ny person, en som tror att Ninna kan bli frisk, rubbas alla cirklar.

Jag gillade inte den här boken så mycket. Den började ganska starkt, men jag tröttnade faktiskt, liksom Ninnas familj, på hennes ständiga låtsasspringande. Karaktärerna var också lite för ytligt tecknade, jag fick inget riktigt grepp om någon av dem och det gjorde att jag hade svårt att egagera mig i dem.

tisdag 3 januari 2017

Hatad och älskad

Hatad och Älskad av Alexandra Nilsson dök upp som en överraskning i min brevlåda en dag i höstas. Jag blev jätteglad, för jag hade tänkt att jag gärna ville läsa boken. Det var länge sen jag läste Kissies/Alexandras blogg, men det fanns en tid då jag följde den - och det lät ju spännande att höra lite bakom-kulisserna-snack så att säga.
Boken levererar inte riktigt det den lovade, och jag känner mig lite lurad. Meningen var ju att jag skulle få veta mer, och få en större förståelse. Men: nej. Alexandra går igenom hela sin bloggkarriär och berättar om milstolpar och trauman, allt i blixtens hastighet utan att förklara särskilt mycket alls. Hon har verkligen råkat ut för en hel del på vägen, och blivit riktigt illa behandlad men det blir liksom bara märkligt att rada upp händelser och sen knappt kommentera dem.
Boken är skriven i samarbete med författaren Ylva Enström, och jag undrar lite varför Enström inte hjälpte till mer. Jag ser liksom ingenting i texten som inte kunde varit ett blogginlägg på Alexandras blogg. I en bok hade jag velat ha lite mer resonerande runt bloggen och livets utveckling. Det är också dåligt korrläst, många småfel och upprepningar som någon borde fixat.
Det är synd att resultatet blev så intetsägande, för jag tror absolut att Alexandra Nilsson hade haft en hel del att berätta - nu faller det lite för platt och funkar mer som en snabbsammanfattning av bloggen för inbitna fans.

Miniatyrmakaren

Artonåriga Nella kommer till Amsterdam för att börja sitt nya liv som rik köpmannahustru. Hon känner sig inte direkt hemma i sin nya familj och mannen är inte vad hon tänkt sig. Efter att ha fått ett dockskåp i bröllopsgåva anlitar hon en miniatyrmakare för att möblera det. Miniatyrmakaren har dock märkliga förmågor att veta saker och snart börjar hushållets hemligheter avslöja sig.

Miniatyrmakaren av Jessie Burton har blivit hyllad och jag har gått och tittat på den länge innan jag bestämde att ingen blir lycklig av att jag inte köper en bok jag vill ha. Det visade sig vara ett bra beslut då det är en väldigt fängslande historia. Dels är det en intressant skildring av 1600-talets Amsterdam och dels är de olika karaktärerna väldigt bra skildrade. Jag är inte helt såld på det lite övernaturliga inslaget och det känns som att några gåtor lämnats olösta, men det gör inte så mycket. Skulle dock velat ha ett något lyckligare slut, men man kan inte få allt.

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv


Det går inte att komma ifrån att I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmqvist är tung läsning. Tom och Karin väntar sitt första barn, men ingenting går som det skulle. Karin blir plötsligt sjuk, bebisen föds med kejsarsnitt och Tom springer fram och tillbaka mellan intensiven och neonatalavdelningen. Karin blir sämre och sämre, barnet bättre och bättre.
En fin skildring av liv och död, sorg och kärlek.

måndag 2 januari 2017

Kalldrag


Kalldrag, av Markus Sköld.

En familj flyttar från Stockholm till ett litet brukssamhälle i Bergslagen. John ska bli vd för stålverket och förhoppningsvis vända den svacka som bolaget varit i en längre tid. Therese är trött på att vara ekonom och ska ta lite tid till att fundera på vad hon ska syssla med i framtiden. Familjen flyttar in i en stor villa, alldeles nära ett gammalt gruvhål.
Snart blir Therese varse att saker inte är som de ska i det lilla samhället. Något har släppts lös från gruvan, och ingen går säker...
Svenska skräckromaner brukar alltid göra mig besviken, men Kalldrag var faktiskt helt ok! Äntligen fick jag en bok som faktiskt var ganska läskig! (Dock är omslaget väldigt konstigt. Det hör inte alls ihop med handlingen).

Fascinerande historia

De första människorna kom till Europa under den senaste istiden. Därefter har det kommit två stora flyttvågor till, med odling från Mellanöstern och med hästar och nya sedvänjor från Asiens stäpper. Forskare avänder DNA-analyser av både fornlämningar och nutida människor för att förstå mer av forntiden. I Min europeiska familj de senaste 54 000 åren går Karin Bojs igenom den senaste forskningen och vad vi nu vet om vår tidigaste historia. Det är en otroligt intressant bok och jag har fått anstränga mig för att inte bara prata om den medan jag läst. Stenåldern har aldrig framstått som så intressant tidigare och jag har aldrig förstått hur mycket som hänger kvar till våra dagar. Förutom att jag har lärt mig en massa har jag också blivit sugen på att åka till de flesta ställen Bojs beskriver. Förutom kända platser som Stonehenge och grottmålningar i Frankrike finns det många ställen runt om i Europa där man kan lära sig mer. Planerar redan sommarsemestern.

Körkarlen

Ibland känns det som att man måste ta en paus i läsandet av ungdomsböcker och klämma in en riktig klassiker. Den här gången blev det Körkarlen av Selma Lagerlöf.
Boken börjar väldigt starkt. Den nersupna oduglingen David Holm ligger och fryser ihjäl i en snödriva. Döden kommer för att hämta honom i en skranglig kärra, men David vill inte inse att hans liv är slut. Samtidigt ligger den oändligt goda syster Edit för döden - även hon har svårt att släppa taget då hon först vill rädda David Holm till ett bättre liv.
I början är boken otroligt stämningsfull och kuslig, en riktigt mörk julsaga. Tyvärr blev den snabbt ganska tråkig och faktiskt lite smörig. Men, den var inte så lång och den var väl värd att läsa.

Läsrapport, December

Gah, jag ligger så långt efter med recensioner nu! Det får bli ett kompakt sjok såhär i början av året, det måste vara minst tjugo böcker jag läst som jag inte skrivit något om.

Såhär såg det i alla fall ut i december:

92)  Min pappa Ann-Christine - Ester Roxberg

91)  Århundradets kärlekskrig - Ebba Witt-Brattström

90)  Monstret på cirkus - Mats Strandberg

89)   Monstret i natten - Mats Strandberg

88)  Lotta slår till - Merri Vik

87)  Skärp dig, Lotta - Merri Vik

86)  Charlotte Hassel - Frida Skybäck 

85)  Tio över ett - Ann-Heléne Laestadius

84)  Lotta är sig lik - Merri Vik

83)  Ja, se Lotta - Merri Vik

82)  Det är Lotta förstås - Merri Vik

81)  Frostbitna - Lena Ollmark

80)  Brännmärkta - Lena Ollmark

79)  The haunting of Hiram - Eva Ibbotson

78)  Which witch? - Eva Ibbotson

77)  Imurade - Lena Ollmark

76)  Allt som blir kvar - Sandra Beijer

Det retar mig att jag inte kom upp i hundra lästa volymer, men det var ett par år sen jag lyckades med det. Kanske 2017 blir året då jag läser tresiffrigt igen!


Mera Pax

 

Jag har tidigare skrivit positivt om Pax-böckerna, och var ganska så peppad på att läsa Näcken och Pestan. Tyvärr fanns ingen av dem som e-bok på Storytel, så jag fick ge mig på Morgan Allings inläsning som ljudbok istället. Det var ok, men jag kan inte hjälpa att jag stör mig på hans röst. Så käck! (Med starkt undantag för när han pratar som impen i kattmössa, det tyckte jag var väldigt kul).
Båda böckerna håller samma standard som tidigare delar i serien, dvs är bra och lite läskiga i ett lite för hetsigt tempo.

söndag 1 januari 2017

Författare eller romankaraktär?

Jag måste erkänna att jag inte trodde att Amanda Schulman och Hanna Widells böcker om systrarna Vanessa och Alicia skulle vara bra. Men, efter att ha lyssnat en hel del på podcasten var jag ändå nyfiken, och dessutom är chic lit en genre där jag verkligen kan uppskatta även en halvbra bok.
Hur var de då, Försoningen och Flykten? Faktiskt mycket bättre än vad jag förväntat mig. Det enda som jag inte tyckte om var att författarna har gjort det otroligt lätt för sig själva genom att skriva huvudpersonerna så att de liknar dem själva extremt mycket. Samma intressen. Samma personligheter. Det är alltså likt på den nivå att Alicia och Vanessas mamma har samma trasiga byrå (ett ben saknas och den pallas upp med en hög böcker) som författarna pratat i sin podcast om att deras mamma har hemma hos sig. Det enda som gör att det inte känns som Hannah och Amanda rakt av är att Alicia är blond och Amanda är mörkhårig. Det borde väl egentligen inte göra så mycket, men jag tycker att det blir förvirrande för mig som läsare. Vad är sant och vad är roman?
Men ok, om vi nu bortser från att systrarna har gjort sig själva till romankaraktärer, hur var böckerna i övrigt? Jo tack, bra faktiskt. Även om man ganska ofta vill ta tag i Alicia och Vanessa (hårt!) och skaka om dem och skrika "nu skärper du dig"! för de är stundtals helt otroligt irriterande och beter sig så ologiskt och gör så dumma val.
Som ni ser så är jag ganska kluven till böckerna. På plussidan så är de underhållande, lättlästa och har bra flow.  På minussidan är det lite för konstigt att gränsen mellan verklighet och fiktion är så oklar.