söndag 12 november 2017

Galgbacken


Trettonåriga Lykkes släkt har samlats för midsommarfest, men hon känner inte alls för att vara med. Istället går hon ensam iväg i midsommarkvällen, och får se något som inte kan vara verkligt: en galge reser sig högst uppe på en kulle för att genast försvinna igen utan spår. Hon råkar också ut för en spöklik flicka, ett borttappat armband och mystiska inskriptioner och natten blir lång.

Kanske är boken spännande för sin rätta målgrupp (ca 10 år?) men för mig var den mest lite tjatig och det känns väl ihoptryckt att alla händelser ska klämmas in under en enda natt. Jag hade nog tyckt att den var spännande när jag var tio, men den är inte speciellt unik i sin genre.

lördag 11 november 2017

Näckens döttrar


Näckens döttrar - Frida Arwen Rosesund

Johanna och Georg bor i ett torp i skogen med sina två döttrar Mary och Vera. Georg har allt mer börjat känna att något inte är som det ska med Mary, men ingen annan tycks se något märkligt med flickan. När han får allt svårare att sova om nätterna börjar han vandra runt i bygden, och på en sån tur möter han en ung kvinna, Rakel, som hålls undangömd av sin mor. Enligt modern är Rakel för ful för att vistas bland folk, och själv har hon aldrig sett sin spegelbild. För Georg betyder det första mötet inget särskilt, men Rakel blir helt besatt av Goerg. Hon vet att hon måste få vara med honom, till vilket pris som helst.
   Samtidigt händer det konstiga saker i prästgården, dit prästen nyligen återvänt efter en tid på mentalsjukhus. Han planerar bröllop, men det verkar som att alla inte är välvilligt inställda till hans blivande brud.
   Det finns en obehaglig stämning i Näckens döttrar och författaren lyckas verkligen behålla en spänning och mystik hela vägen. Vinkeln på gammal folktro känns ny och bitvis blir det riktigt skrämmande.
 

fredag 10 november 2017

Berövad

Berövad - Liz Coley

Angie försvinner spårlöst som trettonåring, och en dag tre år senare står hon plötsligt utanför familjens dörr igen. Det sista hon minns är att hon befann sig på ett scoutläger i skogen med sina bästa vänner - allt som hänt sedan dess är en gåta. Men hjälp av en psykolog börjar hon försöka minnas vad som hänt, men det visar sig att traumat orsakat multipla personligheter. Dessa personligheter är inte så lätta att kommunicera med, och de gör allt för att skydda sina hemligheter.

Ja, här har vi en sån där ungdomsroman som säkert hade varit spännande om jag varit fjorton år. Nu tycker jag att den är för orealistisk så det blir inte särskilt högt betyg tyvärr.

Björnstad - allt för högtravande


Björnstad av Fredrik Backman skiljer sig från hans tidigare böcker genom att vara betydligt mörkare i tonen, och dessutom utan humorinslagen. Låter bra, tycker jag som lätt retar mig på böcker där författaren tar i från tårna för att skriva "kul".
Först av allt måste vi prata om det orimliga ortsnamnet Björnstad. Jag kommer inte riktigt över att de är väldigt konstigt. Det FINNS liksom inga orter i Sverige som namngetts på det sättet. (I min ena bokklubb ratades faktiskt Björnstad när den kom upp som förslag på bok att läsa, eftersom en av deltagarna är forskare med ortsnamn som specialitet. Hon vägrade läsa den, med hänvisning till hon inte skulle kunna sluta tänka "det är ORIMLIGT"! med Kirsti Tomita-röst. Ok det där sista var min tolkning, men det är sant att hon sa att hon skulle irritera sig för mycket. 
Ok, då går vi vidare.

I Björnstad är ishockey allt. Alltså verkligen allt. Hit flyttar Peter, ett före detta hockeyproffs, för att träna ortens hjältar och framtidshopp: pojkarna i juniorlaget. Om de blir framgångsrika kanske ett framtida hockeygymnasium förläggs till stan, och det kanske sätter Björnstad på kartan och blåser liv i en avsomnande bygd. Många recensenter har skrivit om att de inte alls är intresserade av hockey, men att det verkligen inte stör läsupplevelsen eftersom det handlar om passionen, kärleken och uppoffringarna och att man då bortser från att det är tråkigt att läsa om sport. Jag håller inte riktigt med, jag tyckte att det var alldeles för mycket idrott och att den eventuella behållningen av temat var att det var intressant som symbol för gruppdynamik som nästan gränsar till psykos. Det är läskigt med en småstad full av människor som är så engagerade i vad ett gäng sjuttonåringar håller på med!
   Peters dotter Mira verkar vara den enda i stan som är ointresserad av hockey, men hon är desto mer intresserad av lagets stjärnspelare. När hon råkar riktigt illa ut sätts allt på spel för Björnstad, och folk tvingas fråga sig hur mycket en idrott egentligen betyder och var lojaliteter bör ligga. 

Boken är inte dålig, det finns många fint skildrade personer att engagera sig i och man kan skumläsa lite när det åks skridsko i för långa passager, men tyvärr blir jag väldigt trött på Backmans stil. Det är så dramatiskt! Hela, hela tiden är det dramatiskt. Texten är överlastad av ödesmättade och högtravande meningar som på ett allt för övertydligt sätt vill manipulera fram känslor. Jag blir trött bara av att tänka på det, och det är det som gör att jag inte har läst uppföljaren ännu trots att jag faktiskt undrar lite över hur det ska gå med själva berättelsen.  

Kort, mysig och somrig


I somras behövde jag en bra ljudbok att lyssna på samtidigt som jag sydde ett par linnebyxor. Kriterierna var:
  • mysig
  • kräver inte för mycket koncentration
  • somrig
  • ganska kort


Jag hittade Tove Janssons Farlig midsommar på Storytel och det var precis vad jag var sugen på. Jag har faktiskt aldrig läst den själv, men när jag var liten gick den flera gånger som barnprogram på tv. (Ni vet, den där gamla 70-80-tals modellen av barnprogram där en röst läste en bok till långsamt växlande stillbilder. Barn hade mer tålamod förr). Den prickade alltså in bonuskriteriet Nostalgi också, inte illa.
Versionen som jag lyssnade på var inläst av Mark Levengood, och hans röst passade inte helt oväntat perfekt till att läsa mumintrollen. (Kanske svenskar iofs går med att i stort sett vilken finlandssvensk röst som helst är "perfekt till mumintrollen?)

torsdag 9 november 2017

Filmen var bättre än boken


Jag och Earl och tjejen som dör - Jesse Andrews

Jag såg filmen Jag och Earl och tjejen som dör för ungefär ett år sen, och tyckte att den var ganska bra. Det verkar dock som att manusförfattaren har slipat lite på karaktärerna, för där de i filmen hade en viss karisma och till och med kemi mellan sig var de i boken intetsägande, otrevliga och det kändes obegripligt varför de umgicks över huvud taget. Boken är oväntat seg för att vara så pass kort och luftigt skriven, förmodligen känns det så för att jag inte får någon som helst förståelse för huvudpersonen Greg som är riktigt, riktigt tråkig och helt utan drivkraft. Nästan helt utan känslor också. Den här boken lämnar inga som helst bestående intryck efter sig.

onsdag 8 november 2017

Att dissa en klassiker


Ibland känner man ju att man måste peta in en klassiker bland alla YA-romaner med paranormal tema för att känna sig lite seriös, och då kanske det egentligen är lite fusk att välja en bok som innehåller en spökande general. Men, det var ändå precis vad jag gjorde, för jag har alltid tänkt att jag nån gång måste läsa Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf.
Det bästa med boken är att den är väldigt kort. Utöver det får jag säga att det inte fanns något jag gillade. Den påminner mig väldigt mycket om Gösta Berlings saga i stilen - det är konstiga tidshopp, myter och legender som inte mynnar ut i någon poäng och tråkiga karaktärer. Jag var glad när den äntligen var slut och det lär dröja innan jag läser Lagerlöf igen.

Den mörkaste delen av skogen



Den mörkaste delen av skogen - Holly Black

Hazel och hennes bror Ben har växt upp i småstaden Fairfold, en konstig plats där älvor och människor mycket väl känner till varandras existens och för det mesta lyckas att inte reta varandra.  Alla vet dock att älvorna är farliga, det är bara turister som är vårdslösa och utsätter sig för risker i Fairfold. 
Stadens ungdomar samlas ofta i en glänta i skogen, där det så länge någon kan minnas har stått en kista av glas. I kistan vilar en älvprins, en vacker pojke som både Hazel och Ben varit förälskade i sen barnsben. Vad händer om han vaknar en dag?

Vad ska jag säga, den här boken var ok men inte särskilt mycket mer än så. Lite för rörig, lite platta karaktärer, oinspirerade kärlekshistorier och faktiskt lite för mycket magi. 

tisdag 7 november 2017

Som stjärnor faller


Som stjärnor faller av Lin Hallberg var en ungdomsbok som jag faktiskt kände mig för gammal för att läsa, det brukar jag sällan ha problem med.
Tess och hennes mamma flyttar från storstan till en ärvd stuga på landet, och Tess är måttligt entusiastisk över det. Hon saknar sin bästa vän Liv och hon har svårt att få vänner i sin nya skola. När hon träffar Tom och hans häst Stjärna blir livet i skogen mer uthärdligt, och Tom får henne att lova att hon ska lära sig att rida så att hon kan hjälpa honom att ta hand om Stjärna. Tess är inte intresserad av hästar egentligen, men hon blir allt mer intresserad av Tom. Det är väl en gullig berättelse, men jag twisten i historien var väldigt lätt att förutse och boken lämnar inga starka minnen efter sig. Jag var nog som sagt för gammal.


måndag 6 november 2017

Kriget har inget kvinnligt ansikte


I Svetlana Alekijevitjs bok Kriget har inget kvinnligt ansikte ger ett nytt perspektiv på andra världskriget. Här får äntligen kvinnorna som stridit en upprättelse och en röst. Aleksijevitj har sökt upp och intervjuat mängder av kvinnor från det forna Sovjet och lyssnat på deras berättelser, historier som de hållit tyst om i mer än fyrtio år. Det är stor spridning på deras krigsinsatser. De var sjukvårdare, piloter, prickskyttar, soldater. De lämnade sina föräldrar för kriget, de gifte sig i skyttegravar i klänningar sydda av fallskärmar. De räddade kamrater, de dödade fienden. Ment till skillnad från männen betraktades de aldrig som hjältar efter kriget och deras historier har därför aldrig blivit hörda.
Historierna från de olika kvinnorna är olika långa, men de är alla drabbande i sin osentimentala saklighet. Otroligt intressant!

PAX, VItormen


Vitormen är den åttonde delen i PAX-serien, och den bränner på i samma rasande tempo som sina föregångare. Den här gången kommer Alrik och Viggo närmare svarthäxan än vad som är trevligt samtidigt som Iris blir tillfångatagen. Boken håller samma kvalitet som resten av serien, och jag kan verkligen tänka mig att det hade varit en av mina absoluta favoritbokserier om jag varit elva år.

söndag 5 november 2017

Glöm inte att låsa


Jag skulle inte ha valt att läsa Glöm inte att låsa av Elizabeth Haynes själv, men när min bokcirkel valde den som månadens bok plockade jag såklart upp den.

Här får vi följa Catherine, en ung kvinna som blir ihop med en snygg, karismatisk man som visar sig ha ett starkt behov av att kontrollera allt hon gör. Hennes vänner tycker att han är underbar, och inte ens när hon själv börjar se att han är farlig får hon något gehör från sin omgivning.
   Flera år senare är hon äntligen fri, men har till följd av sina upplevelser utvecklat en stark OCD som gör att hon hela tiden kontrollerar saker i hemmet. Det tar flera timmar varje dag och gör det omöjligt att leva ett normalt liv, men hennes nya granne som är psykolog försöker hjälpa henne att hantera sina tvångstankar. Catherine börjar dock tro att något inte är som det ska i hennes lägenhet...

Det här är en bok som det känns som jag har läst femtio gånger redan. Jag läste Sova med fienden när jag var runt fjorton år, och det här var som en väldigt blek kopia. Den är otroligt lång, jag får ingen relation till karaktärerna och jag blir rent provocerad av vissa delar. Ja, jag förstår att en sociopat till misshandlande man ofta manipulerar människor runt sin respektive och att hon är den enda som förstår hur han verkligen är, men scenen där Catherines berättar för sin bästa vän att hon är rädd för sin hotfulla pojkvän och vill göra slut och kompisen GRÅTER och får henne att lova att inte göra det eftersom han är så härlig... det är inte trovärdigt. Det är dumt. Det var en helt onödig bok, det finns redan trehundra thrillers med exakt samma tema och i stort sett samma storyline.

Burn for burn



Burn for burn, Fire with fire och Ashes to ashes av Jenny Han oc Siobhan Vivian


Mary flyttar från stan ut till sin enstöring till moster på Jar island. Hon har ett trauma i bagaget, och känner sig äntligen redo att återvända till huset hon växte upp i för att straffa pojken som sårade henne för länge sedan. Hon har svårt för att få vänner, men när hon träffar Kat och Lillia upptäcker de tre att de har en viktig sak gemensamt: de är väldigt sugna på hämnd. Kat blir mobbad av sin fd bästis som vänt hela skolan emot henne, och Lillia är rasande på killen som utnyttjat hennes lillasyster. De bestämmer sig för att slå sig ihop och hjälpa varandra.

Någonstans halvvägs in i storyn går den från att vara en ganska vanlig YA-roman om skola, killar och tjafs till.. nånting ganska märkligt. Jag ska inte spoila, men det spårar så att säga UR och inte på ett direkt dåligt sätt. Det var kul att bli lite överraskad (även om jag fattade vissa saker långt innan huvudpersonerna såg vad som pågick). Böckerna har en känsla av tv-serien Pretty little liars, om inte annat för att man irriterar sig på ungefär alla karaktärer men ändå vill fortsätta och se hur det går.

lördag 4 november 2017

Samisk magi


Middagsmörker och Gryningsstjärna - Charlotte Cederlund

Aili är sexton år när hennes pappa dör i cancer. Hennes mamma dog redan när hon föddes, och pappan har aldrig velat att hon ska ha någon kontakt med moderns samiska släkt. Nu blir Aili ändå tvungen att lära känna dem: hon måste flytta till sin morfar som bor i en avsides belägen sameby. Morfadern är inte särskilt entusiastisk över att Aili flyttar in, och hon känner sig väldigt obekväm i den främmande miljön. Hon känner sig inte alls som en same, men när mystiska saker som tycks vara kopplade till gammal samisk magi sker i byn tvingas hon hantera sitt blodsarv vare sig hon vill eller inte.

För mig var de här böckerna ok, men inte så mycket mer. Jag tycker att Aili är en lite platt karaktär som man inte riktigt kommer under skinnet på. De magiska inslagen faller mig av någon anledning inte riktigt i smaken, jag brukar ändå gilla magiinslag i romaner. Här känner jag mest att jag hellre skulle velat läsa om AIlis anpassning till det vardagliga livet i samebyn, och hur hon lär känna folkets seder och språk.

Helgfrågan

Jag tror det här blir första gången som Boklandskap hakar på Helgfrågan från Lottens bokblogg. Bättre sent än aldrig!

Denna vecka är frågan Hur sorterar du böckerna i din bokhylla? Bonusfråga: Hur ser din bokhylla ut nu?

Vi har tre bokhyllor. De två huvudbokhyllorna är platsbygda (av oss själva) och finns i det vi kallar biblioteket. 


I den raka hyllan har jag och min man två hylldelar var där vi mestadels förvarar skönlitteratur. Den sorteras strikt efter författarens efternamn, oberoende av genre. I min hylla finns även en sektion med seriealbum (också sorterade på efternamn), och längst ner där hyllplanet är lite högre har vi en lång rad facklitteratur - mestadels i ämnena konst, kultur och sjöfart. 


Den runda hyllan innehåller facklitteratur, varav en ganska stor del kurslitteratur. Här har vi försökt sortera efter ämnen, men det är lite svårt att få någon tydlig struktur tycker jag. Poesi har iallafall en egen sektion, liksom trädgård, arkitektur, genus, språk, historia och biografier. Mitt i alltihop står Strindbergs samlade verk (de gröna där i mitten).

I tv-rummet har vi vår tredje hylla, som är halvhög, svart och full av kokböcker och en hel del allmän röra - så den gör sig för tillfället inte jättebra på bild.